För två år sedan bröt Cevalkriget ut då Mineriska trupper utan förvarning gick över gränsen till Ceval. Tarkun Khalin kung av Ceval mobiliserade sin armé och skickade diplomater till Minera för att förhandla om fred.

Diplomaternas huvuden sändes med budbärare tillbaka till konungen tillsammans med krav om omedelbar kapitulation.

Tarkun Khalin blev rasande över handlingen och gick till fullskaligt motangrepp mot dom Mineriska trupperna, ute på stäppern söder om Eoneth möttes dom i ett stort slag som slutade i nederlag för Ceval. Resterna av den slaktade Cevaliska armén retirerade till Eoneth där dom förberedde för en belägring.

Den Mineriska armén belägrade staden och på belägringens tredje dag kunde skepp med Mineriska vita fanor siktas. På tionde dagen hade dom Mineriska trupperna fått upp belägringsmaskiner. Tarkun Khalin kunde knappt tro sina ögon, aldrig tidigare hade han sett en belägringsstyrka få upp belägringsmaskiner så snabbt. Han tog sina livvakter och på natten lämnade an Eoneth med order om att hålla ut en dag till och sedan kapitulera. På morgonen anföll Minera med en fruktansvärd kraft och vid kvällen hade staden plundrats och folket slaktats eller tagits som slavar, endast ett fåtal undkom de Mineriska trupperna som inte visade någon nåd för varken man, kvinna eller barn. Endast den lilla vita solen kult som fanns i staden överlevde, dessa utbildades sedan snabbt till stadens garde.

Tarkun Khalins flykt tog honom norrut till Cedyr där han sedan kallade till sig alla som fortfarande kunde slåss för Ceval. Bud sändes till Járo och Karaha med vädjan om hjälp men ingen ville bistå den Cevaliske konungen.

Slutligen nådde den Mineriska armén Cedyr och slog en järnring runt staden. På tionde dagen kunde Tarkun Khalin åter skåda de Mineriska skeppen. Bara fem dagar efter skeppens ankomst stod belägringsmaskinerna redo runt Cedyr. Konungen visste att Cevals enda hopp var om han överlevde, han lyckades smyga ut en natt och ensam tog han sig norrut till sin norra borg, en borg som inte använts som annat än gränspostering på generationer. Så långt norrut bland alver och svartblod skulle det ta lång tid innan Minera kom. Efter ett månvarv fick konungen bud och att Cedyr fallit och att staden så gott som utplånats. Konungen sände bud till hela Ceval, han hyrde legoknektar och sände sina befäl klädda som vanliga Cevalier ut över hela riket, ett nytt krig hade börjat. Dom skulle få folket på sin sida och med folket skulle dom pressa tillbaka Minera över stäppen, över savannen ända ner tillbaka till den stekande öknen.

Naila spottade på marken där de mineriska trupperna hade dragit fram. Hon kunde fortfarande inte förstå att det var sant trots att det hade gått flera månvarv sedan hennes klan hade tvingats till flykt. Hon hade inte hört ett ljud den dagen, inte en enda förvarning. Plötsligt hade trupperna bara varit där. Dom hade bränt deras läger, dödat alla som gjorde motstånd och jagat iväg hela klanen till synes helt utan anledning. Klanfolket, som hade levt på Cevals stäpper först av alla människor i landet. Det var bara dom som kunde konsten att överleva på stäppen, så även om Minera jagade iväg varenda nomad skulle dom ändå inte ha någon användning av marken. Det var bara spillror kvar av Nailas klan. Under flykten till skogen hade hon slagit följe med medlemmar från andra klaner som genomgått samma bistra öde, och det gick rykten om att Minera gjort samma sak med de stäpplevande alverna.
Medan hon stod där och tänkte tillbaka på vad som hänt gick hennes broder fram till henne och lade försiktigt sin kraftiga hand på hennes axel. Naila och hennes bror var de enda två överlevande från deras härd. Det smärtade att behöva fly från männen som mördat deras familj, men en dag skulle de två syskonen kräva hämnd. Klanfolket skulle enas och ta tillbaka sitt eget land.

Ett halvår senare stod Naila åter vid stäpper, denna gången som en krigare i Arodsols klan under ledning av Khimir-Zigan. Klanfolken hade enats under Arodsols fana och skulle äntligen få spilla Mineriskt blod, hämnden skulle bli deras.

Dom såg den Mineriska konvojen med mat och soldater som skulle hjälpa deras fiender i kriget, Naila hörde det ljuva ljudet av Arodsols stridshorn som blåste till anfall och klankrigarna avlossade en svärm av pilar som ven genom luften och slog ner över dom Mineriska trupperna varefter krigarna vrålandes rusade mot konvojen. De Mineriska trupperna blev överraskade och många av dom flydde, dom jagades ner en efter en och dödades lika skoningslöst som de Mineriska trupperna slaktat klanfolket.


Tarkun Khalin satt i sin borg i norra Ceval, precis som väntat så hade Minera inte gått norr om Cedyr med sin armé. Det område där det inte finns några vägar och skogarna är fulla av alver och svartblod, vid borgen finns heller ingen hamn dom Mineriska dödsskeppen kan lägga till i, inte ens en strand finns inom en dags färd från borgen.

Det är ett år sedan Cedyr föll och konungen har samlat små motståndsstyrkor över hela Ceval, men det finns inte tillräckligt många för att driva tillbaka Minera. Rykten går om att stäppfolken gör motstånd men han har inte fått kontakt med dom, han behöver allierade. Karaha och Járo har svikit honom tidigare men kanske har läget ändrats, kanske vill dom hjälpa honom nu.

Han sänder bud till sin gode vän Garm en av Járos mer inflytelserika jarlar. Budet är en vädjan om hjälp. Garm svarar men inte som konungen hoppades på, Garm står sin gamla vän trogen men kan inte hjälpa honom i kriget, han erbjuder dock en säker plats där konungen kan hålla ett möte och även hjälp med att kalla till detta möte för att få med sig fler länder mot Minera. Tarkun Khalin tackar ja till hjälpen och sänder en av sina främsta diplomater till Járo för att förbereda mötet, alla som kan tänkas ställa sig mot Minera kallas och ryktet sprids att det ska hållas ett möte för dom som vill kämpa mot Minera, det sprids inte ut var men kunskapare sänds ut från Garm över hela världen för att lyssna och finns dom som vill delta i motståndet. Alver, dvärgar, människor ja alla kallas till detta möte.